Resan: Dag 9: Blixtar och dunder, Landlös (Ulö-Flatskär)

Ytterligare en sådan där morgon...helt stilla, solen skiner och medelshavsvärme. Jag vaknar till vid halv sex tiden och tittar ut, och ser lite fisk som hoppar i vattnet. Båten som draggade i går hade chansat på att ligga kvar under natten och de låg där de gjorde kvällen innan. Vi pysslade lite med båten innan vi gav oss iväg, föga anande vad som väntade.
Vi började med att ta oss ner till Soten-kanalen och visste ju denna gång hur det skulle gå till, så vi ringde i god tid och fick en perfekt broöppning.
Efter kanalen tuffade vi på nedåt Smögen igen och det är fantastiskt vad fort det märks när vi närmar oss Smögen vilken typ av människor som trivs där. Nu ska man ju inte dra alla över en kam, men det finns inget ställe där vi blir omkörda när 5-knops gräns gäller, av välkammade unga pojkar i pappas stora motorbåt med två damer solandes på fördäck, visandes noll och ingen hänsyn till andra i farleden. Vi svängde österut innan vi kom fram till Smögen och det kändes skönt att lämna detta ställe bakom oss. Vi fortsatte österut mot Bohus Malmön och en linfärja passerades på behörigt avstånd. Ett antal gamla gaffelriggade båtar passerades också, de verkade ha någon form av "Gamla gaffelriggade båtars-dag". Vackra var de.
När vi svängde söderut längs Bohus Malmöns östra strand så såg vi hur molnen hade börjat torna upp sig i sydost. Fem i fyra kände jag en regndroppe på kinden och Lotta sa då att prognosen hade sagt 16:00, och hej, vad de kunde vara exakta i bland. Vi tuffade snabbt in i Näverkällskilens naturhamn och siktade in oss på en lämplig ankarplats. Och vad hände väl inte då...? Vem kom upptuffandes bredvid oss, om inte denna Stefan Krusell, före detta ägaren till Lina II och nu ägare till Malö 39:an "Blue"...?!?!
Alltså, först träffar vi ett trevligt par i Alvöns naturhamn som känner igen Lina II och säger att deras svärson har ägt den innan, och sedan kör vi om nämnda svärson utanför Fjällbacka i går, och idag tuffar vi in i samma naturhamn vid exakt samma tid! Världen är inte stor...
Nåväl, dagen äventyr har inte riktigt börjat än...Vi ankrar upp och tycker att vi draggar lite så vi tar upp ankaret och försöker igen på ett annat ställe där vi tycker att ankaret sätter sig bra. Vi backar fast det enligt konstens alla regler, hänger dit ankartyngden och hissar ankarseglet.Mörka moln hade börjat dra in ovanför oss och vi sätter oss tillrätta för att titta på skådespelet. En norsk Hanse kommer in efter oss och försöker ankra där vi försökte först, men lyckas inte och flyttar sig snabbt till en annan plats. Han verkar väldigt stressad, men vi förstår inte riktigt varför. Han ankrar upp en bit därifrån och har precis fått fäste, och stängt av motorn när allting sker mycket snabbt.
Kolla vilken kastvind, säger jag till Lotta, när den passerar Stefan Krusells Malö. 15 sekunder senare når den vår båt som kränger till ordentligt. Vi kommer på fötter och slår på plottern för att se om börjat dragga. Under den kommande minuten är ett fullfjädrat åskoväder över oss! Vinden ökar till stormstyrka under loppet av en minut och det slår ner blixtar överallt i bergen runt omkring oss. Jag känner en stark lukt av svavel, något som jag aldrig har gjort tidigare. Vi hör rop och skrik från någonstans och ser att Hansen som kom in sist har börjat dragga och är opå väg mot två båtar som ligger vid en kryssarklubbsboj med en hiskelig fart. Vi hinner se att de slår ihop och att besättningarna försöker hålla i sär den i den mycket hårda vinden, innan Lotta ropar till mig att vi förmodligen också draggar. Jag tittar upp och ser att klipporna bara är cirka 20 meter bakom aktern och startar motorn för att hjälpa ankaret en smula. Lotta ger sig av fram på fördäck för att se om ankarlinan eventuellt kan tas in lite för att minska radien båten svänger runt med, men det finns inget slak att ta hem. Så samtidigt som jag försöker att hålla upp båten mot vinden, som vrider runt från alla håll och Lotta försöker hålla reda på hur vi rör oss och om något annat behöver uppmärksamhet, så ser vi oss omkring. Fyra-fem båtar har släppt och försöker hålla upp mot vinden. En 45-50 fots Hallberg-Rassy släpper och ger sig av utåt. Vi själva driver far hit och dit i den mycket hårda vinden. Men lugnet lämnar oss aldrig och även om situationen var mycket intensiv, med vindar som jag aldrig tidigare har upplevt, så hade vi hela tiden läget under kontroll. Skulle vi börja dragga visste vi vad vi skulle göra, skulle något blåsa sönder visste vi vad vi skulle göra. Vi förberedde oss för dessa saker och satt sedan och väntade ut ovädret.
Efter en tidsperiod som vi inte hade en aning om hur lång den var, men som visade sig vara runt 20 minuter, så lugnade det ner sig en smula. Vi stängde av motorn och kunde konstatera att det enda som gått sönder var vårt egentillverkade ankarsegel. De andra båtarna i viken låg inte där de gjorde innan, en del låg på andra platser, en del var borta och en del nya hade kommit. Vi lagade till en "Varma koppen" och ett par mackor och satt och studerade situationen under sprayhodden. Vi konstaterade att vi hade löst en extremt snabbt uppkommen situation på ett prickfritt sätt. Det känns görbra!
Enda plumpen i protokollet är att jag inte fått tag i min bror, som också är ute på havet strax söder om oss. Jag hoppas att det har gått bra för honom.

Lite bilder från dagen nedan: