Kungsviken till Bua via Vallda Sandö del 2

I dag vakande vi till en alldeles underbar morgon! Jag var lite ivrig och ville komma iväg, och de andra gav med sig efter att de hade fått i sig en kopp kaffe. Efter att lämnat hamnen på en snyggt sätt putterade vi syväst ut från Vallda Sandö och vidare in i farleden söderut.

Lina ligger tryggt vid kaj när morgonen kommer.

Ivrig på att komma iväg!

Sussi tog över rodret för första gången och gjode det med den äran. Detta gav utrymme för mig och Lotta att testa att dra upp seglen för sördta gången. Spinnakerfallets vajer ställde till det rejält för oss så det tog några förök innan genuan fylldes av den svaga vinden. Det är svårt att förstå varför det krångalr för oss, det något fel uppe i masttoppen, men det är svårt att de då toppen är 15 meter högre upp. Vi har dock bestämt oss för att ta bort fallet i morgon för att det inte ska ställa till problem för oss i sommar. Skulle vi behöva använda båtmanstolen så får vi använda storfallet i stället. Vi tackade vår lyckliga stjärna att vi tog rätt beslut att inte testa att sätta segel i går och ramla in  i dessa problem när det blåste så mycket som det gjorde då.
Efter att genuan satt på plats hissade jag och Andreas storseglet och efter ett par minuter syntes Malö:s stolta märke i seglet!

Sussi styr skutan söderut.

Lotta plockar av storseglets bomkapell

Sussi blev mätt på att styra och övergick till att navigera igen.

det är svårt att hålla koll på grynnor och annat med sådana fördäcksgastar...!

Vi förbereder oss på att hissa storseglet

Jag vischar och Andreas ser till att travarna löper.

Snart uppe!

Lösfotat storsegel eller inte, det är frågan!

Oj, vad häftigt, storseglet är på plats!

Vinden hade väl blåst så mycket de senaste dagarna och var väl trött så det blev inte så mycket blåst att vi hade tålamod att fortsätta segla. Därför åkte segeln ner och motorn drogs åter igång. Vi gled förbi våra gamla favoställe Ärtskär och Öckerö innan vi skar in sydost och följde Malö norra sida. Här bestämde jag mig för att testa autopiloten för sörta gången och den visade vara mycket enkel  att använda. Bara att spänna en pryl vid ratten och trycka på Auto på panelen så styrde båten helt av sig själv! En mycket märklig känsla! Men grymt skönt att bara sätta kursen och gå fram på fördäck och slappa lite...
Med autopilotens hjälp tuffade vi över vattnen mellan Malö och Bua och jag lyckades se en tumlare på vägen. Dock försvann den innan jag han få upp kameran...

Filosoferande på fördäck.

Storseglet åker ner igen.

Lotta tar över rodret en stund...

...tills det lockar med en kopp te...

...men sedan får hon ta över igen.

Här är vi allihopa! Men...

...vem styr egentligen???

När vi närmade oss Norra Ledskär slog vi en lov runt Södra Ledskär för att hälsa på sälarna. De hade occuperat klippan längst västerut, och fullpackat var det! Många sälar gled ner i vattnet när vi gled förbi på tomgång och tittade nyfikt på oss med huvudena guppande i vattenytan.

Fördäcksgastarna håller ett högt tempo...livet på en segelbåt kan vara oerhört stressande...!

Sälarna hälsar oss välkommna hem igen!

Vi lämnade sälarna bakom oss och började närma oss den välkända siluetten av Bua fyr.

Bua Fyr

Sussi på span i gattet in till Bua

Snart framme!

Vi gjorde det faktiskt! Efter att ha börjat leta båt för över två år sedan är vi på väg in i hamn med vår nya båt!

Autopiloten ständes av och efter att ha lyckats runda ett farledsmärke på fel sida så tog vi oss in i hamnbassängen. Jag lyckades inte riktigt komma rätt i första försöket men på nästa gled vi in på båtplatsen och la till.

Andreas sköter förtamparna vid tilläggningen

Vi stängde av motorn och jag och Lotta stog en lång stund på bryggan och bara njöt av att stå på hemma bryggan igen.
Mikael mötte upp med våra bilnycklar och Matte kom ner för att hämta Andreas och efter lite tjöt skildes vi åt. Jag och Lotta tog med Sussi till Tofta så att hon kunde ta med sig sin motorcykel till Öjersbo efter vinterförvaringen.

Jag, Cooper (skymd bakom mig), Andreas med Coopers hund, Mikael och Sussi. Lotta Bakom kameran.

Coopers hund gillade Matte!

Ser ut som någon ordvits har flugit genom luften...!

Nu var det klart, hemseglingen var över och Lina II var äntligen hemma!

Här ligger hon...obeskrivligt häftigt!

Vi har svårt att slita oss...

Vi syns igen!

 Till i morgon då vi ska ut med killarna, då sommarvärme och lagom vind väntas!

/Magnus