Båtupptag!

Denna blåsiga måndag (13 m/s västligt) var det dags att för tredje gången i våra liv lyfta upp Lina ur vattnet för sin vintervila. Idet var förberett hemma i Tofta och vi skulle bara ("bara" skulle det visa sig...) köra över båten från båtplatsen till kajen där Båt-Andreas stog med lastbilen och väntade. Glada i hågen hoppade vi ner i båten och samtidigt som jag satte på huvudströmmen så började Lotta lägga loss lä-tamparna. Jag tryckte på startknappen och förväntade mig det sedvanliga hostet, spottet, fräset och dunket från motorn, det där ljudet som brukar få hela hamnen plus intillliggande samhällen att vrida på huvudet och undra om kriget är på väg. Men inte...I stället hördes ett försynt klickande från startreläet. Hmm, tänkte jag, och sa till Lotta att hålla igen på frånläggningen. Jag misstänkte att batteriet hade laddat ur sig och tänkte testa med att koppla till belysningsbatteriet i stället. Sagt och gjort, jag gick ner i båten och lyfte på durkluckorna. Och vilken syn! Hela kölsvinet och HELA batteri lådan var fylld till brädden av vatten...inte konstigt att batteriet inte ville ge ifrån sig så mycket ström! Efter en stunds ösande, så var kölsvin och batterilåda torrlagda från den senapsgula (?) vattenblandning som funnits däri. Det visade sig då att vattnet hade gått hårt åt metallen i både batteripoler och kabelskor för det fanns inte så mycket kvar av någon av dem.
Så nu stog vi med följande problem:
Ingen ström, ingen kalbelsko, en väntande lastbilschaufför á xxxx/timme. Men kunde vi inte paddla över? Det hade vi ju gjort för :-). Men nä, inte i 13 m/s motvind...

Så första steget var att fixa ström, så Lotta kutade iväg till Båt-Andreas för att se om han hade någon sladd, vilket han inte hade, så hon kutade vidare till Värö Truck, vilka i sin vänlighet kunde låna ut en sladd. Medan hon gjorde detta for jag runt på bryggorna och letade efter en adapter at koppla in sladden i. Som tur var hittade jag en, och innan Lotta hann komma tillbaka hade jag lyft av batteriet av båten och satt det på dunderladdning, 8 minuter max ström rakt in...under tiden det stog och laddade fixade Lotta med tamparna och jag gick ner i båten för att se vad som kunde räddas av de sargade elkomponenterna. Jag skar bort den sönderfrätta kabelskon och skalade av kabeln, och täljde (!) av polen så att frisk (nåja...) metall kom fram. Vid detta laget var batteriet laddat och efter att lyft ner det i båten igen bad jag Lotta att hålla fast kablarna vid polerna medan jag försökte starta motorn. Men den ville inte snurra något nämnvärt...så i ett sista anfall av energi började jag veva runt svänghjulet med handet. Och det funkade! Motorn hoppade igång med det välkända host...ja, ja, ni vet. Jag ropar till Lotta att vad hon än gör, släpp inte kablarna. Och efter en, som det kändes, evighetslång färd bort till kajen, kunde Båt-Andreas ta emot oss borta vid kajen.

Eftersom det blev lite hektiskt vid överfarten, men att det ändå gick så bra, gjorde att vi glömde lite saker. Som till exempel att stänga luckorna på båten, att ta loss sittbrunnens vindskydd, och framförallt, att ta in fendrarna...Så båten fick åka lastbil på motorväg med fendrarna ute! En syn som säkert fick många andra bilister att småle...Nåja, när vi körde på motorvägen blev Båt-Andreas tvungen att köra om en annan lastbil och då passade en av fendrarna på att flyga av. Den landade framför bilen, men det hade sett snyggt ut om den hade träffat i framrutan och och vi hade skrivit till försäkringsbolaget " träffades mitt i framrutan av en stor båtfender på motorvägen" :-).

Efter denna fadäs gck resan lugnt vidare hem till Tofta där vår gamla fina vega (skönheten ligger i betraktarens öga!) nu ligger och pustar ut i sin vagga efter ytterliggare ett äventyrrikt år tillsammans med oss!


/Magnus